idamn

jag tror inte att en hand på låret betyder nåt mer än en hastig blick. jag tror inte känslor uppstår på samma sätt som jordbävning eller bilolycka. jag tror inte du o jag kommer att bli vi hur du än försöker. jag tror helt enkelt att jag är för lättsint för ditt allvarliga du.

de som choklad och pepparkaka aldrig kommer att smaka bra tillsammans.

1. Dom sejer att vi e giriga och får för mycket saker. Att vi inte vet hur vi ska respektera livet mera. Att död och levande är de samma numera för dagens ungdomar. DOM DÄR SATANS UNGDOMARNA.
(Det var dom själva som uppfostrade oss till detta)

2. Jag är så jävla trött på folk som inte vet vad arrgoans eller vitalitet är. Har ni nångång hört om ordböcker och skolning?

3. Jag gråter i min ensamhet för världen är alldeles för hemsk. Den är för hemsk för nya små varelser att födas till. Det vi ser är blod och tårar. Känner smaken av misslyckande i munnen.

Du lyser klart älskling. Klarare än någon annan av stjärnorna på himlen.

Dom sejer att bara döda heroer får sin plats på stjärnhimlen. Jag tror inte på dem. Du var ingen alls. Du var killen som tog omvägarna för att undvika att stöta in i mej. Du var killen som tog buss nummer tjugoåtta till skolan varje morgon. Är det nåt heroiskt i det hela. Jag tvivlar.

Sagorna dom berättar förklara mitt liv på 250 sidor.

O du får gärna bo i ditt land som mer påminner en sagovärld. En sagovärld för vuxna som aldrig blev vuxna. Men jag vill inte vara med på din resa genom den världen. Jag vill hellre stå på plats och se hatet växa fram som det alltid gör.

Dom kastar en livlina åt mej där jag sprattlar i vattnet femton patetiska meter från stranden. Jag lärde mej aldrig simma. Bara påstod så. Jag skäms så det värker inuti. Varför vet jag inte hur man hålls på ytan. Varför har jag alltid ett för tungt last med mej ner till havetsbotten.

Ps.Jag tror jag är Ariel. Men jag har ingen fena.

Dom sjunger om kärlek på radion. Som om dom visste bättre vad det är. Som om dom någonsin hade blivit lämnade och sårade på samma sätt som jag. Jag ser inte på kärleken genom ett rosa tyg, det har blivit klart. Jag orkar inte ens tala om kärlek nu.

Vi talar om nåt annat istället. Om varför lastbilar aldrig kan vara målade i rosa o orange. Om varför vissa heter Jasmine och visa Sofia. Om varför du av alla människor fortfarande är den som ringer mej oftast. Och varför jag aldrig svarar.

Nu kom jag på det. Du har för fan varit med hälften av mina kompisar och tror fortfarande att du har nåt att ge.

För mitt i tystnaden stiger du in i rummet och börjar med din enmannacharad. Du drar ner bord och stolar där du går men ingen lägger vidare märke till ditt sociopatiska beteende.
Det är det galna i människan som fäster ens intresse. Det är det agressiva som får en att vara på sin vakt. Det är det fula som får en att titta ännu noggrannare. Visst är det så älskling, bekräftelse.

Jag drack aldrig upp din champagne. Hade redan fått upp min egen vid det skedet. Men du kan fortsätta inbilla dej precis det du vill. För jag har ändå redan raderat ditt nummer ur telefonen.