idamn

sitter o myser i mjukisbyxor o over-sized hoodie. bläddrar igenom gamla bilder. hittad dehär ursköna sommarbilderna:

och de jag inte mer klarar av är du o han o ni o dem. orkar inte se på världens likgiltighet och konstgjorda lycka när de ända som finns där för mej är älende och smärta som aldrig försvinner. tårar som aldrig tårkar ut och smärtstillande som ingen effekt har. det jag försöker vända mej till är en uppriven själ och ett hjärta som inte mera slår. varför begriper ingen det som finns inuti mitt tomma skal?

(vem har stulit mitt armband?)

gränslösa känslor av övergivenhet, ensamhet och våld. en blåögd tjej på femton vårar leker prinsessa och du är hennes prins. du glömmer bort allvaret i leken och tar dej friheten till att döda det som av kärleken finns kvar.

den blåögda tjejen på femton vårar vaknar upp till vad världen egentligen är, hur människor egentligen ställer sej till världsalltets ingenting.

sluta hoppas på lycka. det kniper bara hårdare när du inser att du är hatad.

Slog sönder läppen. Det svider när tårarna når ner.
Glömde att sommarn var slut. Halsen rispar upp sej så fort jag drar in röken från min cigarett.
Smärtan blev det som låg närmast till mitt medvetandetillstånd.

Påminn mej: dumma barn får lida.

go and tell him ur done with him this time. for sure.

vad sa du att du hette? lät precis som du kallade dej själv för "den rätte"