idamn

I bordet brevid talar dom om färger. Dom säger rosenrött men jag tänker blodrött. Dom fantiserar om klarblåa himlar jag förlitar mej på de stormgråa. Hur jag än förlitar mej kommer tanken alltid att svepas bort till den smått psykopatiska tanken om att allt går fel. Jag tror inte längre på hoppet du blåste in i mej för sju månader sedan. Sju månader har passerat. Tolv som sa sej vara "den rätte". Hundra sömnlösa nätter. Ett brustet hjärta som ligger i sextiotusen bitar nu.

Jag tror jag stöder mej till texten då jag inte vet hur jag skall se på mej själv. Svänger på huvudet o vrider på nacken, men bilden är sned. Krossar spegeln och tar tag i pennan som skräpar på golvet. Skriver ner två ord och suddar ut det ena. Det som kvarstår är

ensamheten